Ja, jag förväntade mig för mycket. När jag kom hem var ingen hemma. Huset var skitigt och det såg ut som att dom haft semester från mig också. Jag blev skitsur. Skällde ut David efter noter (per telefon) och funderade allvarligt på att åka iväg en vecka till.
Det tog nog längre än jag förväntat att komma över den initiala besvikelsen också. Sitter här i skrivandets stund och grämer mig lite fortfarande.


Men jag hade i alla fall en underbar semester med Ulrika och hennes son James. Vi befann oss i hennes sommarstuga som hon bjudit upp mig till massor av gånger, men som jag nu för första gången besökte. Helt fantastiskt!


Västkusten är speciell. Jag vet inte om det är ljuset som skapar den där lite magiska känslan.





Vi hittade kantareller mitt inne i sommarstugeområdet. Gissa att vi frossade!

Semester från disken

Jag smet. Jo, så känns det. Bort från huset, från alla "måsten", från mannen och tonåringen. Egentligen borde jag se det som att vi är på semester, Björn och jag, men jag släpper liksom inte taget. Rätt som det är fångar tankarna mig och jag stressar upp mig. "Det vill jag göra" (när jag kommer hem)..."och det"..."och det".
Det är inte hälsosamt att hålla på så här, det vet jag. Jag ställer rätt höga krav på mig själv och det affekterar min omgivning, framför allt min familj. Jag borde kanske öva på att slappna av lite grann.
Men sen ser man ibland några gamla bekanta på tv, och genast infinner sig känslan av att dom är så mycket mera lyckade än mig. Prestationsångesten stiger till oanade höjder. Om jag bara kämpade lite till, eller verkligen la manken till, så skulle kanske jag också...
Jag tillhör generationen från det tidiga sjuttiotalet. Vi har det inpräntat i ryggraden att vi alla kan lyckas bara vi försöker tillräckligt länge. Individualister som kan klara allt. Uppfostrade av våra demonstrerande föräldrar som trodde att dom kunde förändra världen. Fast vi är mer intresserade av att förändra oss själva.
Och sen, när vi inte orkar hålla tempot smiter vi. Försöker desperat hitta ursäkter för att rättfärdiga en veckas semester.
Det kanske inte alls är ett typiskt sjuttiotalist-problem heller. Kanske är det ett typiskt kvinnligt problem. Trots allt har jag ju en svag förhoppning att David äntligen kommer att instalera diskmaskinen nu när han fått diska en vecka själv. Men jag vågar inte hoppas.
Kanske är jag bara extremt bekräftelsekåt. Jag menar, helst skulle jag vilja ha stående ovationer när jag storstädat hela huset...med en fem-månaders bebis på armen...och fortfarande har maten klar när David kommer hem från jobbet. Men det hade räckt att han tog disken faktiskt...på eget initiativ!

Daniellas Bilder

Jo-Anne


Björn och Scarface

Sent...


Vackert ogräs

Visst har hon öga för skönheten, min dotter?

Dopet

Jag kommer ihåg när Daniella döptes. Det var i Johanneskyrkan i Malmö tillsammans med tre andra barn, vars namn jag inte alls kommer ihåg. Kyrkan är gigantisk och därmed inte ens halvfull fast vårat sällskap innehöll ca trettio gäster.
Prästen öppnade ceremonin med att säga:
"Vi föds alla till syndare!"
Det for en ilning längs min ryggrad och jag kände hur hela jag stelnade till. Jag tittade ner på denna vackra fyra månaders flicka jag höll i min famn och kunde inte se ett syndigt tecken i hennes näpna ansikte. Helst hade jag velat resa mig upp och försvara henne. Ryta åt den gamle mannen i predikstolen och fråga honom vem av dom två som är syndigast. Är det inte livet som gör oss till syndare?
Men jag sa aldrig någonting. Jag var ung och oerfaren. Vad skulle jag säga till en gammal präst om livet? Eller dopet? Vissa präster inger en sådan pondus att det känns svårt att prata med dom alls. Det känns säkrast att lyssna, och kanske kommentera när man gått därifrån...
Jag var fast besluten att inte låta detta hända igen när det var dags att döpa Björn. Vi satt en sen kväll och spånade och kom på den fantastiska idén att döpa honom i havet vid Knäbäckshusen. Några dagar senare ringde jag till Simrishamns församling och talade med en präst. Han lät faktiskt inte helt oäven fram tills att jag nämnde arvssynden. Då sa han med höjd röst:
"Du vet nog inte vad dopet går ut på..."
Och sedan fortsatte en lång predikan innan han slutligen sa att det ändå inte var han som skulle hålla i ceremonin utan en annan präst som för tillfället var på semester.
Jag skakade när jag lade på luren. Jag hade inte förberett mig på ett sådant motstånd. Samtidigt blev jag lättad över att få en ny chans. När jag ringde igen, några veckor senare, hade jag hunnit tänka fram ett tiotal argument som med stöd av bibeln pekade på barnens oskuld.
Jag behövde inte använda ett enda. Prästen som skulle hålla i vår ceremoni var oerhört tillmötesgående och till slut blev allt precis som vi ville ha det.
Vi hade till och med tur med vädret!

Livet runt trettiofem...

Livet runt trettiofem...Vad innebär det? Tja, idag är vi sjuttiotalister och vissa av oss är inte ens vuxna ännu. Idag hade jag ett möte med en psykolog. Hon tyckte nog att jag var på väg att bränna ut mig... igen...Vi sjuttiotalister skaffar barn och karriär i samma ålder, och tror till råga på allt att vi ska klara av det! Vi är både individualister och idealister på samma gång. Speciellt vi som växte upp med gröna vågen och rödstrumporna i vaggan. Internationalen ljöd som en vaggsång i barnkammaren fast vi fortfarande blev döpta i kyrkan. Mina föräldrar var faktiskt så vågade att jag fick två gudfädrar istället för en av var sort. På det ofria sjuttiotalet var det en stor skandal. Kanske hade det varit bättre om de vore homosexuella. Kanske hade det var så skandalomsusat att det skulle accepteras. Kanske inte alls. Jag var i så fall om möjligt lika hatad eller fruktad. Jag är en första generationens hippie-unge! Jag var ett barn med tovigt hår och trasiga jeans som mina föräldrar stoltserade med. De skulle visa att de med idealism kunde uppfostra ett barn utan materiella behov eller önskemål. Tänk så fel det kunde bli!

Operation Dagsverken

Hur gör man när man inser att bara underhålla ett hus och en familj tar så mycket av ens tid att man inte längre hinner träffa sina vänner?
Vi har hunnit bli trettiofem, de flesta av oss, någon har hunnit bli fyrtio. För femton år sedan hängde vi på under-ground-klubbar i Malmö och svartkrogar runt Möllan. Då hade vi en massa tid för varandra. Nu har vi flyttat ut från stan till egna hus, vi har barn, bil och heltidsjobb och är precis så där lagom mycket Svensson som vi står ut med, väldigt mycket mera Svensson än vi någonsin trodde vi skulle bli.
Men vi gör det inte för att vi tror att vi måste. Det ÄR faktiskt roligt att påta i trädgården och hur tantigt det än låter planerar jag i fantasin för min toppmoderna tvättstuga. Någonstans på vägen har jag alltså blivit vuxen utan att jag ens har märkt det.
Jag vet inte om det i realiteten är så att man ännu inte har skaffat sig tillräckliga rutiner, för hur man än beter sig, hinner man aldrig ikapp. Jag kommer ihåg när min mamma var i vår ålder. Hon sa alltid att hon ville ha fyrtioåtta timmar på ett dygn. Det är nog först nu som jag verkligen inser vad hon menade.
Till slut har man stressat sig genom ett par veckor, får tuppjuck och "smiter" hemifrån för att träffa sina vänner. Det är nästan så att man har dåligt samvete att man inte har träffats på länge, kanske till och med glömt av att ringa. Dagen efter kanske man är lite bakis, i alla fall trött, efter att man kommit sent i säng och då får man inte heller något gjort hemma. Helt plötsligt har hela helgen försvunnit och inget av det planerade kunde strykas av från att-göra-listan.
Men nu har vi faktiskt kommit på hur man förenar nytta med nöje! Vi kallar det för Operation Dagsverken och det går helt enkelt ut på att vi hjälper varandra. Den som får hjälpen ser till att allt material som behövs är införskaffat och bjuder på mat. Vi har pratat om det ett tag och alla har varit överens om att det är en lysande idé och nu i lördags gjorde vi slag i saken och träffades hemma hos oss.
Vi bor i ett tegelhus från 1945. Någon gång under sjuttiotalet har de förra ägarna satt upp playwood på de vackra spegeldörrarna. Det hade jag inte upptäckt när vi köpte huset utan det kom en som en mycket glad överraskning. Att ta av skivorna var väl inte så svårt, men att stå och slipa dörrarna är ett riktigt skitgöra! Vi röjde i alla fall i garaget och där stod David och Jimmy sida vid sida med varsin slipmaskin.
Under tiden skördade vi tjejer vinbären och kokade gelé. Det blev bara sju burkar för fåglarna hade hunnit ta ganska mycket. Vi bakade tolv matbröd, både ljust och mörkt och hade det riktigt trevligt.
Nästa vecka ska vi måla om ett pojkrum.