Operation Dagsverken

Hur gör man när man inser att bara underhålla ett hus och en familj tar så mycket av ens tid att man inte längre hinner träffa sina vänner?
Vi har hunnit bli trettiofem, de flesta av oss, någon har hunnit bli fyrtio. För femton år sedan hängde vi på under-ground-klubbar i Malmö och svartkrogar runt Möllan. Då hade vi en massa tid för varandra. Nu har vi flyttat ut från stan till egna hus, vi har barn, bil och heltidsjobb och är precis så där lagom mycket Svensson som vi står ut med, väldigt mycket mera Svensson än vi någonsin trodde vi skulle bli.
Men vi gör det inte för att vi tror att vi måste. Det ÄR faktiskt roligt att påta i trädgården och hur tantigt det än låter planerar jag i fantasin för min toppmoderna tvättstuga. Någonstans på vägen har jag alltså blivit vuxen utan att jag ens har märkt det.
Jag vet inte om det i realiteten är så att man ännu inte har skaffat sig tillräckliga rutiner, för hur man än beter sig, hinner man aldrig ikapp. Jag kommer ihåg när min mamma var i vår ålder. Hon sa alltid att hon ville ha fyrtioåtta timmar på ett dygn. Det är nog först nu som jag verkligen inser vad hon menade.
Till slut har man stressat sig genom ett par veckor, får tuppjuck och "smiter" hemifrån för att träffa sina vänner. Det är nästan så att man har dåligt samvete att man inte har träffats på länge, kanske till och med glömt av att ringa. Dagen efter kanske man är lite bakis, i alla fall trött, efter att man kommit sent i säng och då får man inte heller något gjort hemma. Helt plötsligt har hela helgen försvunnit och inget av det planerade kunde strykas av från att-göra-listan.
Men nu har vi faktiskt kommit på hur man förenar nytta med nöje! Vi kallar det för Operation Dagsverken och det går helt enkelt ut på att vi hjälper varandra. Den som får hjälpen ser till att allt material som behövs är införskaffat och bjuder på mat. Vi har pratat om det ett tag och alla har varit överens om att det är en lysande idé och nu i lördags gjorde vi slag i saken och träffades hemma hos oss.
Vi bor i ett tegelhus från 1945. Någon gång under sjuttiotalet har de förra ägarna satt upp playwood på de vackra spegeldörrarna. Det hade jag inte upptäckt när vi köpte huset utan det kom en som en mycket glad överraskning. Att ta av skivorna var väl inte så svårt, men att stå och slipa dörrarna är ett riktigt skitgöra! Vi röjde i alla fall i garaget och där stod David och Jimmy sida vid sida med varsin slipmaskin.
Under tiden skördade vi tjejer vinbären och kokade gelé. Det blev bara sju burkar för fåglarna hade hunnit ta ganska mycket. Vi bakade tolv matbröd, både ljust och mörkt och hade det riktigt trevligt.
Nästa vecka ska vi måla om ett pojkrum.