Semester från disken

Jag smet. Jo, så känns det. Bort från huset, från alla "måsten", från mannen och tonåringen. Egentligen borde jag se det som att vi är på semester, Björn och jag, men jag släpper liksom inte taget. Rätt som det är fångar tankarna mig och jag stressar upp mig. "Det vill jag göra" (när jag kommer hem)..."och det"..."och det".
Det är inte hälsosamt att hålla på så här, det vet jag. Jag ställer rätt höga krav på mig själv och det affekterar min omgivning, framför allt min familj. Jag borde kanske öva på att slappna av lite grann.
Men sen ser man ibland några gamla bekanta på tv, och genast infinner sig känslan av att dom är så mycket mera lyckade än mig. Prestationsångesten stiger till oanade höjder. Om jag bara kämpade lite till, eller verkligen la manken till, så skulle kanske jag också...
Jag tillhör generationen från det tidiga sjuttiotalet. Vi har det inpräntat i ryggraden att vi alla kan lyckas bara vi försöker tillräckligt länge. Individualister som kan klara allt. Uppfostrade av våra demonstrerande föräldrar som trodde att dom kunde förändra världen. Fast vi är mer intresserade av att förändra oss själva.
Och sen, när vi inte orkar hålla tempot smiter vi. Försöker desperat hitta ursäkter för att rättfärdiga en veckas semester.
Det kanske inte alls är ett typiskt sjuttiotalist-problem heller. Kanske är det ett typiskt kvinnligt problem. Trots allt har jag ju en svag förhoppning att David äntligen kommer att instalera diskmaskinen nu när han fått diska en vecka själv. Men jag vågar inte hoppas.
Kanske är jag bara extremt bekräftelsekåt. Jag menar, helst skulle jag vilja ha stående ovationer när jag storstädat hela huset...med en fem-månaders bebis på armen...och fortfarande har maten klar när David kommer hem från jobbet. Men det hade räckt att han tog disken faktiskt...på eget initiativ!