Dopet

Jag kommer ihåg när Daniella döptes. Det var i Johanneskyrkan i Malmö tillsammans med tre andra barn, vars namn jag inte alls kommer ihåg. Kyrkan är gigantisk och därmed inte ens halvfull fast vårat sällskap innehöll ca trettio gäster.
Prästen öppnade ceremonin med att säga:
"Vi föds alla till syndare!"
Det for en ilning längs min ryggrad och jag kände hur hela jag stelnade till. Jag tittade ner på denna vackra fyra månaders flicka jag höll i min famn och kunde inte se ett syndigt tecken i hennes näpna ansikte. Helst hade jag velat resa mig upp och försvara henne. Ryta åt den gamle mannen i predikstolen och fråga honom vem av dom två som är syndigast. Är det inte livet som gör oss till syndare?
Men jag sa aldrig någonting. Jag var ung och oerfaren. Vad skulle jag säga till en gammal präst om livet? Eller dopet? Vissa präster inger en sådan pondus att det känns svårt att prata med dom alls. Det känns säkrast att lyssna, och kanske kommentera när man gått därifrån...
Jag var fast besluten att inte låta detta hända igen när det var dags att döpa Björn. Vi satt en sen kväll och spånade och kom på den fantastiska idén att döpa honom i havet vid Knäbäckshusen. Några dagar senare ringde jag till Simrishamns församling och talade med en präst. Han lät faktiskt inte helt oäven fram tills att jag nämnde arvssynden. Då sa han med höjd röst:
"Du vet nog inte vad dopet går ut på..."
Och sedan fortsatte en lång predikan innan han slutligen sa att det ändå inte var han som skulle hålla i ceremonin utan en annan präst som för tillfället var på semester.
Jag skakade när jag lade på luren. Jag hade inte förberett mig på ett sådant motstånd. Samtidigt blev jag lättad över att få en ny chans. När jag ringde igen, några veckor senare, hade jag hunnit tänka fram ett tiotal argument som med stöd av bibeln pekade på barnens oskuld.
Jag behövde inte använda ett enda. Prästen som skulle hålla i vår ceremoni var oerhört tillmötesgående och till slut blev allt precis som vi ville ha det.
Vi hade till och med tur med vädret!