Om Livet runt 35

Jag funderade på varför jag skriver den här bloggen egentligen. Det är ju inte en ren och skär inredningsblogg, trots att det är ett av mina stora intressen. Inte heller handlar den särskilt mycket om trädgård, som undertiteln antyder, inte ännu i alla fall.
Det är istället som en cyberdagbok med publik. Ganska utlämnande på sina ställen, kanske lite utmanande på andra. Inte särskilt oskyldig och rent av exhibitionistisk. Hur många sådana bloggar finns det egentligen? Vad är det som driver folk till att skriva om sina känslor, öppet och medvetet, i ett forum som kan läsas av vem som helst...när som helst...? Kanske är det ett hävdelsebehov eller så är det bara bekvämligheten i att uttrycka sig i skrift...Utan att man blir emotsagd och tvingas ha belägg för alla åsikter... Samtidigt är det ett bekräftelsebehov som uppfylls varje gång man får en kommentar på ett inlägg. "Jag blev hörd", eller"Jag blev sedd"...eller "Jag är någon"...

Vissa bloggar är väldigt mycket mer utlämnande än den här. De kan vara så personliga att det nästan känns lite som att man tittar på en ny säsong av Big Brother. Snaskiga detaljer om sexliv radas upp efter varandra och själv undrar man ibland om man blivit frigid som inte tycker att det är så spännande längre. Kanske handlar det snarare om en personlig mognad. Det är vuxenpoäng på att pippa på lördagar...bara på lördagar.
Ändå gör det personliga utlämnandet skillnaden på hur intressant en blogg är. Kan man beröra utan att bli personlig? Är inte en allmängiltig text lika spännande som telefonkatalogen?
Kanske är det inte konstigt att många författare är ensamma stofiler. Avskärmade från det verkliga livet försvinner dom in i fantasins värld, i en värld där dom kan utnyttja sig själv eller andra människors upplevelser för att beskriva ett händelseförlopp. Om det är en sann berättelse har det ingen betydelse om personerna har fiktiva namn för den som känner sig träffad.
Men vad är det då som driver mig? Kanske är det bekräftelsebehov, kommentarerna betyder mycket mer för självförtroendet än jag vill erkänna. Än så länge har jag inte tagit bort dom negativa kommentarerna jag har fått (2), på något sätt tycker jag att även de driver diskussionen framåt. Det är viktigt att ifrågasätta sig själv ibland, checka av, så att man vet att man är på rätt spår.
Men är det bara ett bekräftelsebehov? Vad kallas den glädje som uppfylls när man inser att man lyckats fånga läsaren, öka spänningen och skapa intresse för att återkomma? Egoism?