Gah! Jag känner mig så extremt uttråkad. När Björn föddes var hela kroppen fullproppad av hormoner och jag behövde varken sova eller äta för att orka med. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle kunna bli en hemmafru och inte göra annat än att ta hand om hemmet.
Men nu...jag tittar på honom, försöker möta ett leende, men det känns krystat och inte ett dugg ärligt. Och jag skäms. Naturligtvis märker han att det är något fel på mamma, och sen sätter hela 9-månaders-ångesten i gång. Han har separationsångest och jag har vill-känna-mig-vuxen-ångest. I kombination är det värre än salt i pannkakan.
Samtidigt är det dags att börja söka jobb. Restaurangen som jag jobbade på har sålts under min mammaledighet. Det stör mig visserligen inte, för jag hade inte kunnat gå tillbaka till chefstjänsten. Jag arbetade 50-60 timmar i veckan och det vill jag inte göra längre.
Faktum är att jag knappt vet vad jag vill göra. Eller jo, jag vill arbeta med ett kreativt arbete. Jag besitter förmågan att formulera mig och jag har en begåvning för att sy och designa men jag lider av ett dåligt självförtroende. Eller kanske är det mest dålig disciplin...
Jag gick in på ams hemsida. Det var ingen hjälp direkt. Jag insåg att jag saknar erfarenhet från allt annat än restaurangbranschen. Till slut hamnade jag under kategorin okvalificerade yrken. Men...jag biter hellre i ett surt äpple och återgår till branschen än att starta om som städerska.
Jag vet att mycket handlar om att våga. Men det finns ju två ingredienser till som är minst lika viktiga - om inte viktigare - tid och kapital. Som mammaledig har man inget av det.
Så, jag köpte en 22-kronors lotto och hoppas på det bästa. Jag tycker att jag är värd en andra karriär. Jag vill inte bli en bitter gammal servitris med krum rygg och dåliga knän.
torsdag 24 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
hej vännen.. nu hittade jag hit. Kul att läsa. Det där med bloggande är ju i mångt och mycket detsamma som att skriva dagbok och man vänder ut o in på sig själv. Jag förstår din frustration ang arbete, har ju precis nyligen gått tillbaka till arbetslivet efter 3 år som (kuvad) hemmafru. Har iaf läst alla dina inlägg, och tänker tillbaka på vår uppväxt, din mamma o hennes fantastiska målningar som stod uppställda i hela lägenheten, tidningarna vi satte ihop du, jag o din syster...hippies eller ej så var det en ganska schysst uppväxt so far :-)
Hejsan! Så härligt att se att du skrivit ett inlägg - äntligen! Usch, ja, jag tror de flesta kommer till en punkt i livet där man upptäcker att vardagslunket inte alltid är så charmigt, man känner smått panik över vad man vill göra i framtiden - jag menar, man blir ju inte yngre, eller hur? Om jag vore du så skulle jag rensaka mig själv, vad kan jag göra, vad vill jag göra? Satsa på att skicka runt privat utan ams:s annonser, de ger jag inte så mkt för faktiskt. Tänk på att de flesta företag faktiskt sparar de anmälningar som de tycker är intressanta och det är inte alltid kunskapen som styr, mycket hänger på kemin. Stå på dig, ryck upp dig - detta klarar du galant! Jag menar, du är en skärp tjej (vad jag kan tyda på din text iaf, haha), herregud, du har t om lyckats skapa en liten varelse och överlevt bebistiden utan megaångest(?) - för snacka om livsomställning! Skicka in något alster till någon veckotidning vetja! NÅgon kanske blir intresserad av vad du skriver så kan du ju frilansa el nåt? Man kan alltid chansa, kan ju inte få mer än ett nej!
Lycka till, håll mig uppdaterad!
Kramiz
Petra
Skicka en kommentar