Semester från disken

Jag smet. Jo, så känns det. Bort från huset, från alla "måsten", från mannen och tonåringen. Egentligen borde jag se det som att vi är på semester, Björn och jag, men jag släpper liksom inte taget. Rätt som det är fångar tankarna mig och jag stressar upp mig. "Det vill jag göra" (när jag kommer hem)..."och det"..."och det".
Det är inte hälsosamt att hålla på så här, det vet jag. Jag ställer rätt höga krav på mig själv och det affekterar min omgivning, framför allt min familj. Jag borde kanske öva på att slappna av lite grann.
Men sen ser man ibland några gamla bekanta på tv, och genast infinner sig känslan av att dom är så mycket mera lyckade än mig. Prestationsångesten stiger till oanade höjder. Om jag bara kämpade lite till, eller verkligen la manken till, så skulle kanske jag också...
Jag tillhör generationen från det tidiga sjuttiotalet. Vi har det inpräntat i ryggraden att vi alla kan lyckas bara vi försöker tillräckligt länge. Individualister som kan klara allt. Uppfostrade av våra demonstrerande föräldrar som trodde att dom kunde förändra världen. Fast vi är mer intresserade av att förändra oss själva.
Och sen, när vi inte orkar hålla tempot smiter vi. Försöker desperat hitta ursäkter för att rättfärdiga en veckas semester.
Det kanske inte alls är ett typiskt sjuttiotalist-problem heller. Kanske är det ett typiskt kvinnligt problem. Trots allt har jag ju en svag förhoppning att David äntligen kommer att instalera diskmaskinen nu när han fått diska en vecka själv. Men jag vågar inte hoppas.
Kanske är jag bara extremt bekräftelsekåt. Jag menar, helst skulle jag vilja ha stående ovationer när jag storstädat hela huset...med en fem-månaders bebis på armen...och fortfarande har maten klar när David kommer hem från jobbet. Men det hade räckt att han tog disken faktiskt...på eget initiativ!

Daniellas Bilder

Jo-Anne


Björn och Scarface

Sent...


Vackert ogräs

Visst har hon öga för skönheten, min dotter?

Dopet

Jag kommer ihåg när Daniella döptes. Det var i Johanneskyrkan i Malmö tillsammans med tre andra barn, vars namn jag inte alls kommer ihåg. Kyrkan är gigantisk och därmed inte ens halvfull fast vårat sällskap innehöll ca trettio gäster.
Prästen öppnade ceremonin med att säga:
"Vi föds alla till syndare!"
Det for en ilning längs min ryggrad och jag kände hur hela jag stelnade till. Jag tittade ner på denna vackra fyra månaders flicka jag höll i min famn och kunde inte se ett syndigt tecken i hennes näpna ansikte. Helst hade jag velat resa mig upp och försvara henne. Ryta åt den gamle mannen i predikstolen och fråga honom vem av dom två som är syndigast. Är det inte livet som gör oss till syndare?
Men jag sa aldrig någonting. Jag var ung och oerfaren. Vad skulle jag säga till en gammal präst om livet? Eller dopet? Vissa präster inger en sådan pondus att det känns svårt att prata med dom alls. Det känns säkrast att lyssna, och kanske kommentera när man gått därifrån...
Jag var fast besluten att inte låta detta hända igen när det var dags att döpa Björn. Vi satt en sen kväll och spånade och kom på den fantastiska idén att döpa honom i havet vid Knäbäckshusen. Några dagar senare ringde jag till Simrishamns församling och talade med en präst. Han lät faktiskt inte helt oäven fram tills att jag nämnde arvssynden. Då sa han med höjd röst:
"Du vet nog inte vad dopet går ut på..."
Och sedan fortsatte en lång predikan innan han slutligen sa att det ändå inte var han som skulle hålla i ceremonin utan en annan präst som för tillfället var på semester.
Jag skakade när jag lade på luren. Jag hade inte förberett mig på ett sådant motstånd. Samtidigt blev jag lättad över att få en ny chans. När jag ringde igen, några veckor senare, hade jag hunnit tänka fram ett tiotal argument som med stöd av bibeln pekade på barnens oskuld.
Jag behövde inte använda ett enda. Prästen som skulle hålla i vår ceremoni var oerhört tillmötesgående och till slut blev allt precis som vi ville ha det.
Vi hade till och med tur med vädret!