Tack...

Min man är fantastisk! Det finns inga ord som egentligen kan beskriva hur oerhört tacksam jag är över att ha träffat honom.
Vi hade kört till Malmö, Björn och jag. Jag skulle ju bland annat köpa tyg (resultatet syns i förra inlägget), ta en sväng om Ikea och Möllans Ost. Vi började i alla fall med att träffa David och åt en lunch med honom.
Efter lunchen gick vi en snabbsväng förbi Indiska. Jag hinner inte in i affären förrän mina "Oh" och "Åh" kryper fram. Jag älskar Indiskas kläder! Kanske inte den bästa kvalitén, men ack så vackra...Men det kvittade vad jag tog i min hand hängde jag tillbaka det på galgen och suckade.
Jag är alltså helt hopplös! Jag kan lägga nästan hur mycket pengar som helst på inredningsprylar, eller kläder till barnen, men jag kan inte köpa kläder till mig själv. Jag känner mig egoistisk, fast jag vet att jag inte är det. Men jag kommer inte över det. Det är en slags kvarleva från tiden (den väldigt långa tiden) som ensamstående ung mamma. Jag har fastnat i ett fattigmanstänk...
Vi går ut ur butiken utan att ha köpt en pryl.
Björn och jag åker iväg på våra äventyr och sedan hem. Vi är hemma en dryg timme innan David kommer och jag står med middagen som vanligt när han kliver in genom dörren. I handen har han en påse från Indiska...med ÅTTA tunikor i...till mig!

Jag plockade den ena vackrare än den andre ur påsen och till slut började jag gråta. Det var det mest romantiska någon någonsin gjort för mig!