Och i köket står en gammal, fullt fungerande vedspis...
...mitt i vardagsrummet finns en hängmatta...
När jag tänker på min egen inredningsstil inser jag att äpplet ändå inte fallit så långt från trädet...
Gah! Jag känner mig så extremt uttråkad. När Björn föddes var hela kroppen fullproppad av hormoner och jag behövde varken sova eller äta för att orka med. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle kunna bli en hemmafru och inte göra annat än att ta hand om hemmet.
Men nu...jag tittar på honom, försöker möta ett leende, men det känns krystat och inte ett dugg ärligt. Och jag skäms. Naturligtvis märker han att det är något fel på mamma, och sen sätter hela 9-månaders-ångesten i gång. Han har separationsångest och jag har vill-känna-mig-vuxen-ångest. I kombination är det värre än salt i pannkakan.
Samtidigt är det dags att börja söka jobb. Restaurangen som jag jobbade på har sålts under min mammaledighet. Det stör mig visserligen inte, för jag hade inte kunnat gå tillbaka till chefstjänsten. Jag arbetade 50-60 timmar i veckan och det vill jag inte göra längre.
Faktum är att jag knappt vet vad jag vill göra. Eller jo, jag vill arbeta med ett kreativt arbete. Jag besitter förmågan att formulera mig och jag har en begåvning för att sy och designa men jag lider av ett dåligt självförtroende. Eller kanske är det mest dålig disciplin...
Jag gick in på ams hemsida. Det var ingen hjälp direkt. Jag insåg att jag saknar erfarenhet från allt annat än restaurangbranschen. Till slut hamnade jag under kategorin okvalificerade yrken. Men...jag biter hellre i ett surt äpple och återgår till branschen än att starta om som städerska.
Jag vet att mycket handlar om att våga. Men det finns ju två ingredienser till som är minst lika viktiga - om inte viktigare - tid och kapital. Som mammaledig har man inget av det.
Så, jag köpte en 22-kronors lotto och hoppas på det bästa. Jag tycker att jag är värd en andra karriär. Jag vill inte bli en bitter gammal servitris med krum rygg och dåliga knän.
