Det är märkligt att fastän jag är 35 år gammal känner jag mig som en liten flicka så fort jag grälar med mina föräldrar. Jag vill så gärna vara en betydelsefull person i deras liv. Inte någon som man kastar bort, eller väljer bort...
Jag minns när pappa flyttade till Umeå. Jag tror att jag var 8 eller 9, är inte riktigt säker, och jag undrade om han saknade mig då också. Jag kommer ihåg födelsedagar som han inte ringde, några julaftnar också, och det gjorde så ont. Den smärtan var stor och äkta. Mycket mera äkta och ofärgad än den jag känner idag. Men ändå är det den samma...ändå undrar jag om han saknar mig?
Kanske läser han det här? Kanske har min syster skvallrat om bloggen...? Kanske läser han och lyssnar till mina ord? Kanske förstår han att han är betydelsefull i mitt liv?
Åh så fin blogg du har, jätte fina bilder. Jag förstår hur det känns att sakna här är en dikt jag skrivit för länge sedan till min pappa som jag inte har någon kontakt med i dag.
SvaraRaderaPAPPA
Jag tänker på dig
väldigt ofta.
Kanske inte på samma sätt
som jag gjorde när jag var liten.
För då tänkte jag på dig
varje dag
För du fanns inte där.
Åren har gått
även fast vi inte har setts på
några år.
Finns du i mina tankar
fortfarande väldigt ofta.
Jag minns ditt skratt när du skulle lära
oss att fiska.
Det kändes så tryggt och ompysslande
när vi åkte i din båt.
Jag minns att jag gillade min flytväst
det hängde en blå visselpipa på den.
Vattnet skimrade i en bå grön nyans
solen värmde mig
och
vet du pappa
Jag kan fortfarande höra de kvittrande fåglarna
Än en gång vilken härlig blogg du har jätte fin. Må så gott KRam Ulrika
Jag förstår dej, Anna. Själv hann jag och min pappa aldrig tala om det som säkert bekymrade båda honom och mej ( och alla mina 7 hel- och halvsyskon) före han dog.
SvaraRadera